In this month bloggers club at Ministry Of Testing the topic is ”I wish I knew more about…” I jokingly said on twitter that this was going to be a massive blogpost if I was going to list everything I wish I knew more about…
I haven´t really participated much at MoT, mostly been sculking around in the forums, but a couple of weeks ago I got myself a pro/paid account with their monthly subscription and so far I have been able to paricipate in two 99-minutes workshop (I really like that format, by the way). MoT´s physical ”TestBash”-conference hasn’t really been an option for me but with this year’s ”TestBash Home” I was finally able to attend – and it was something else. I´ve only been to a few conferences (physical or digital) and while they were all informative (well, more or less), none has been quite as fun and inclusive for a newcomer as Testbash Home was.
Aaaaanyway, the topic was ”I wish I knew more about…” Is it wrong of me to answer that with ”most things”? There are just so many things I feel that I should know in my role as a tester, about my system and our products as well as the actual process of testing, the work and our tools. Oh, and did someone mention automation? I try to study, to learn so I can keep up (or catch up). I´m jumping between several things at once, and of course by doing that not going the distance on (basically) any of them. I’m also really good att chasing all the new shiny things.
I don´t have any proper programming/technical background and fell into testing being sort of an ”advanced user who the company didn’t know where to place after his latest parental leave”, but I really felt that this was something for me. Constantly challenging yet so much fun.
As I am writing down ”constantly challenging” as a positive thing about this job I realize it is probably a bit at odds with what I wrote just a paragraph earlier. But I guess that is part of it all. When you like what you do you want to do it well.
But I am working on taking one thing at a time. And I am beginning to realize that things take time. And I am learning that I am SO not alone in this. Which is a comfort.
Thank you MoT and bloggers club for challenging me to write. And thank all of you who also wrote something for the bloggers club.
Now I am counting down to TestBash Manchester, so I can ”meet” more of you. I’ve already got the sticker. So I am ready (-:
Jag vill lära mig nya saker. Jag försöker lära mig nya saker. Men fan vad det går trögt nuförtiden. Ofta är jag trött när när jag väl får tid att sätta sig vid datorn hemma, och självdisciplinen när jag väl sätter mig där är oftast för jäkla usel. Men jag försöker…
Så det är väldigt skönt att vi har en viss möjlighet att plugga på jobbet. Det finns lite tid avsatt varje månad för egen utbildning. Det är inte alltid man lyckas utnyttja den, men de gånger man kan göra de är trevligt. Utöver det så finns det också en ”innovations dag” i månaden där man har möjlighet att få pyssla med något eget litet projekt man funderat på att bygga.
Vi har också i jobbet tillgång till ”Pluralsight”, för alla möjliga olika kurser inom programmering och ”allmän IT”. Så vad hindrar då egentligen mig från att plugga mer?
Det jag främst försökt plugga är inom programmering. Inte så att jag siktar på en karriär inom området, det krävs mer utbildning än så för mig att jag skulle ge mig på det, men det skulle vara praktiskt att kunna läsa lite mer av koden själv, att inte behöva programmerarnas hjälp lika ofta.
Sen är det praktiskt att kunna bygga lite egna fiffiga hjälpprogram att använda sig av i testerna. För att inte tala om allt som nu som ska automatiseras (vi kan ta diskussionen om automatisering och ”test vs checking” någon gång, men det är så verkligheten ser ut hos mig).
Självstudier kräver ju dock sin disciplin… Sen är det (i alla fall för mig) en tröskel till man ska över för att komma igång. Oavsett om du kör någon av Visual Studio-varianterna, intelliJ eller någon annan IDE så ska det i sig läras, osv. Jobbet skickade mig en gång på en två-dagars introduktionskurs till C#. I praktiken blev kursen en tvådagarsutbildning i Visual Studio, men det var ju också trevligt och faktiskt användbart.
I början av förra året snubblade jag över Test Automation University som då precis dragit igång. Applitools har ju egna testverktyg och tjänster dom säljer, så man skulle ju kunna tro att deras kurser skulle vara inriktade på deras egna produkter men så är det inte. Riktigt bra kurser, gratis. Och så får man diplom (-:
Så lyckas jag hålla i det här, att regelbundet ta mig tiden så ska det nog kunna bli något.
Även om jag kollat Star Wars sedan jag var rätt liten har jag inte riktigt känt att jag varit sådär känslomässigt investerad i serien som en del verka vara. Men med tanke på besvikelsen jag känner över ”Star Wars: The Rise of Skywalker” kanske jag har varit det ändå…
Jag vet inte riktigt när jag såg första filmen, enligt wikipedia hade ”Stjärnornas Krig” Sverigepremiär 1977 men då var jag bara fyra år, så jag lär inte sett den på bio när den var ny. Visserligen lär det ha dröjt innan den kom till bion i Klintehamn, men antagligen såg jag den på VHS hos någon kompis. Eller på någon hyrd ”moviebox”. Jag minns att jag åkte in till Visby med pappa och någon kompis och såg någon av de filmerna i den första trillogin men jag kan inte minnas riktigt vilken av dom det var. Det var på den tiden föräldrarna ringde runt och såg till att ingen av ungarna i kompisgänget skulle se dessa krigsfilmer så ingen av oss kunde säga ”men Peter har fått se dom”.
”The Rise of Skywalker” är den sista delen i den senaste (sista?) trilogin i Star Wars-serien och ska väl knyta ihop alltihop om jag förstår det rätt. Jag har egentligen gillat alla filmer när de kommit, även prequel-filmerna (mja, kanske inte ”Klonerna anfaller” så mycket), men när man ser om dom för andra eller tredje gången så blir det ju så att man skruvar lite på betygen.
Jag gillade verkligen de trailers och smakprov som kom inför ”The Force Awakens” som inledde den senaste trilogin. Ingen som bryr sig om Star Wars var väl oberörd när man såg Harrison Ford/Han Solo utbrista ”Chewie. We’re Home” när de åter stod på Millennium Falcon.
När sen filmen kom märkte man dock hur lätt det är att överdosera på nostalgi. Visst var det fint att se Han Solo och General/Prinsessan Leia mötas igen och kul att se Rey och Finn plocka upp skrothögen Millennium Falcon. Men när de anfaller ytterligare en dödsstjärna (okej, döds”planet”) och till och med trycker in ytterligare en ”trench run” himlar man med ögonen och inser att J.J. Abrams bara gjort första filmen en gång till.
Så därför var det uppfriskande när Rian Johnson klev in i handlingen med ”The Last Jedi”. När Luke nonchalant kastar sitt lasersvärd bakom sig förstår man att den här Star Wars-filmen är lite olik dom andra. Den religiösa dyrkan av Skywalkers blodslinje är nedtonad. Reys föräldrar är inga speciella, det finns fler hjältar i berättelsen än de tre centralkaraktärerna. Benicio del Toro’s DJ, liksom ägaren till skeppet som de stal tillsammans med DJ, målas i flera nyanser än bara svart eller vitt. Lukes uppoffring och Rebellernas signal om hjälp går ut over galaxen och en slavpojke kan i slutet av filmen dra sopkvasten till sig med hjälp av kraften och blicka ut i rymden med lite hopp i blicken.
Efter den backlash som filmen fick där folk tyckte den var ”för politisk” och det fanboy-hat som bland annat drev Kelly Marie Tran (Rose Tico) från sociala medier så var jag orolig när jag fick höra att J.J Abrams skulle komma tillbaka till den sista filmen i trilogin. Skulle Disney ta den ”säkra vägen” och låta honom helt enkelt göra ”The Return of The Jedi” denna gång? Det bådade ju inte så gott när man i trailers både såg den kraschade dödsstjärnan och hörde kjejsaren Palpatine skratta. Några sena intervjuer fick en att hoppas lite igen, men så fort filmen började rulla förstod man alla ens farhågor dessvärre besannades. Här skulle det minsann inte tas några risker alls.
Varenda dörr Rian Johnson öppnade i ”Star Wars: The Last Jedi” stängdes igen av J.J. Abrams. Och inte bara stängdes, de spikades igen, spacklades och målades över i en förhoppning att det inte skulle synas att det någonsin varit någonting där. Inga mugglare här inte, bara fullblod räknas igen. Karaktärer från 8:an är (knappt) birollskaraktärer. Kjejsaren är tillbaka (varifrån?) och skjuter blixtar som aldrig förr. Då Abrams väl inte kunde göra ännu större planetsprängar-planet fick det bli 100 000 planetsprängarskepp denna gång.
Min besvikelse är stor. Större än jag trodde.
(här är en recension på io9 som behandlar själva filmen. Jag instämmer med vartenda ord i den egentligen)
Igår gick jag och barnen tillsammans med Ciccie & Auroroa på bio och såg ”Miraï, min lillasyster”.
Inte någon av mina personliga favoriter. Lite för skrikig familj och de fantasifullare inslagen hade gärna fått vara fler, längre och ännu fantasifullare. Dessutom hade de en märklig ton tyckte jag. Där exempelvis Hayao Miyazakis filmer känns naturliga ur barnens (eller de olika karaktärerna) synvinkel kändes Kun´s äventyr påklistrade från vuxethåll (så här ska Kun uppleva det).
Vad ska jag göra med den här bloggen egentligen. Jag minns inte riktigt när jag började, men jag har varit på den här adressen sen 2002 någon gång. Lika mycket för att jag ville lära mig hur bloggar (eller egentligen hemsidor på den tiden) fungerade, som att jag faktiskt tyckte jag hade något att säga. Då var jag dessutom politisk aktiv på ett annat sätt…
När äldsta dottern föddes 2003 (i vecka 30, 1330 gram med esopghagus atresi, men det är en annan historia) var hemsidan ett väldigt bra sätt att hålla kontakten med släkten medan vi satt, mer eller mindre, fast på olika sjukhus. Hemsidan blev sedan för enkelhetens skull en blogg på Blogger och sen på WordPress. För att sen bli till facebook-inlägg och Twitterposter. Och nu? Intresset att bygga något eget finns fortfarande. Frågan är bara vad jag ska fylla den med…
