Om toggan



Visa alla inlägg av toggan

Star Wars: The Rise of Skywalker

filmposter Star Wars The Rise of SkywalkerÄven om jag kollat Star Wars sedan jag var rätt liten har jag inte riktigt känt att jag varit sådär känslomässigt investerad i serien som en del verka vara. Men med tanke på besvikelsen jag känner över ”Star Wars: The Rise of Skywalker” kanske jag har varit det ändå…

Jag vet inte riktigt när jag såg första filmen, enligt wikipedia hade ”Stjärnornas Krig” Sverigepremiär 1977 men då var jag bara fyra år, så jag lär inte sett den på bio när den var ny. Visserligen lär det ha dröjt innan den kom till bion i Klintehamn, men antagligen såg jag den på VHS hos någon kompis. Eller på någon hyrd ”moviebox”. Jag minns att jag åkte in till Visby med pappa och någon kompis och såg någon av de filmerna i den första trillogin men jag kan inte minnas riktigt vilken av dom det var. Det var på den tiden föräldrarna ringde runt och såg till att ingen av ungarna i kompisgänget skulle se dessa krigsfilmer så ingen av oss kunde säga ”men Peter har fått se dom”.

”The Rise of Skywalker” är den sista delen i den senaste (sista?) trilogin i Star Wars-serien och ska väl knyta ihop alltihop om jag förstår det rätt. Jag har egentligen gillat alla filmer när de kommit, även prequel-filmerna (mja, kanske inte ”Klonerna anfaller” så mycket), men när man ser om dom för andra eller tredje gången så blir det ju så att man skruvar lite på betygen.

Han Solo and ChewbakaJag gillade verkligen de trailers och smakprov som kom inför ”The Force Awakens” som inledde den senaste trilogin. Ingen som bryr sig om Star Wars var väl oberörd när man såg Harrison Ford/Han Solo utbrista ”Chewie. We’re Home” när de åter stod på Millennium Falcon.

När sen filmen kom märkte man dock hur lätt det är att överdosera på nostalgi. Visst var det fint att se Han Solo och General/Prinsessan Leia mötas igen och kul att se Rey och Finn plocka upp skrothögen Millennium Falcon. Men när de anfaller ytterligare en dödsstjärna (okej, döds”planet”) och till och med trycker in ytterligare en ”trench run” himlar man med ögonen och inser att J.J. Abrams bara gjort första filmen en gång till.

Så därför var det uppfriskande när Rian Johnson klev in i handlingen med ”The Last Jedi”. När Luke nonchalant kastar sitt lasersvärd bakom sig förstår man att den här Star Wars-filmen är lite olik dom andra. Den religiösa dyrkan av Skywalkers blodslinje är nedtonad. Reys föräldrar är inga speciella, det finns fler hjältar i berättelsen än de tre centralkaraktärerna. Benicio del Toro’s DJ, liksom ägaren till skeppet som de stal tillsammans med DJ, målas i flera nyanser än bara svart eller vitt. Lukes uppoffring och Rebellernas signal om hjälp går ut over galaxen och en slavpojke kan i slutet av filmen dra sopkvasten till sig med hjälp av kraften och blicka ut i rymden med lite hopp i blicken.

Rose TicoEfter den backlash som filmen fick där folk tyckte den var ”för politisk” och det fanboy-hat som bland annat drev Kelly Marie Tran (Rose Tico) från sociala medier så var jag orolig när jag fick höra att J.J Abrams skulle komma tillbaka till den sista filmen i trilogin. Skulle Disney ta den ”säkra vägen” och låta honom helt enkelt göra ”The Return of The Jedi” denna gång? Det bådade ju inte så gott när man i trailers både såg den kraschade dödsstjärnan och hörde kjejsaren Palpatine skratta. Några sena intervjuer fick en att hoppas lite igen, men så fort filmen började rulla förstod man alla ens farhågor dessvärre besannades.
Här skulle det minsann inte tas några risker alls.

Varenda dörr Rian Johnson öppnade i ”Star Wars: The Last Jedi” stängdes igen av J.J. Abrams. Och inte bara stängdes, de spikades igen, spacklades och målades över i en förhoppning att det inte skulle synas att det någonsin varit någonting där. Inga mugglare här inte, bara fullblod räknas igen. Karaktärer från 8:an är (knappt) birollskaraktärer. Kjejsaren är tillbaka (varifrån?) och skjuter blixtar som aldrig förr. Då Abrams väl inte kunde göra ännu större planetsprängar-planet fick det bli 100 000 planetsprängarskepp denna gång.

Min besvikelse är stor.
Större än jag trodde.

(här är en recension på io9 som behandlar själva filmen. Jag instämmer med vartenda ord i den egentligen)

Arkiv?

Undrar om man ska bemöda sig att importera alla gamla bloginlägg?

Någon dag. När jag orkar.

Bio – Miraï

Igår gick jag och barnen tillsammans med Ciccie & Auroroa på bio och såg ”Miraï, min lillasyster”. Poster Mirai
Inte någon av mina personliga favoriter. Lite för skrikig familj och de fantasifullare inslagen hade gärna fått vara fler, längre och ännu fantasifullare. Dessutom hade de en märklig ton tyckte jag. Där exempelvis Hayao Miyazakis filmer känns naturliga ur barnens (eller de olika karaktärerna) synvinkel kändes Kun´s äventyr påklistrade från vuxethåll (så här ska Kun uppleva det).

En blogg. För vad?

Vad ska jag göra med den här bloggen egentligen. Jag började blogga 2001-2002 någon gång. Lika mycket för att jag ville lära mig hur bloggar (eller hemsidor på den tiden) fungerade, som att jag faktiskt tyckte jag hade något att säga. Då var jag dessutom väldigt aktiv politisk…

När äldsta dottern föddes 2003 (i vecka 30, 1330 gram med esopghagus atresi, men det är en annan historia) var hemsidan ett väldigt bra sätt att hålla kontakten med släkten medan vi satt, mer eller mindre, fast på olika sjukhus. Hemsidan blev sedan för enkelhetens skull en blogg på Blogger och sen på WordPress. För att sen bli till facebook-inlägg och Twitterposter. Och nu? Intresset att bygga något eget finns fortfarande. Frågan är bara vad jag ska fylla den med…